Den allra främsta orsaken till att vi gör klokt i att bevara den biologiska mångfalden är att den bygger upp ekosystemen och därmed utgör grunden för vår försörjning och välfärd.

Men behöver vi verkligen alla arterna? Kan inte några arter försvinna utan att det gör så mycket? På sådana frågor kan man ge olika svar beroende på vilket betraktelsesätt man anlägger.

På 1970-talet upptäcktes i Mexiko en ny, vildväxande majsart Zea diploperennis, just som dess växtplats var på väg att skövlas! Den nya majsen är motståndskraftig mot många sjukdomar. Genom att korsa in gener från den i odlade former beräknar man att värdet på världens årliga majsproduktion kan höjas med flera miljarder dollar. Hade växtplatsen skövlats hade någon tjänat några dollar på det, men mänskligheten hade gått miste om en jättevinst.

Rosensköna (Catharanthus roseus) är en blomma från Madagaskar. Två ämnen från den har visat sig kunna bota två av de dödligaste cancersjukdomarna.

Ur den amerikanska idegranen (Taxus brevifolia) utvinner man taxol, ett ämne som motverkar celldelning. Denna egenskap gör ämnet till en av de mest verksamma cancermediciner som någonsin påträffats. (Vår svenska idegran är en nära släkting. Det växer några idegranar strax utanför museet.)

Den sydamerikanska vampyren är en fruktad fladdermus eftersom den suger blod och kan sprida rabies. Men den lämnar också bidrag till hjärtmedicinen. Man har upptäckt ett ämne i vampyrens saliv som effektivt kan öppna igentäppta artärer, dubbelt så snabbt som vanliga mediciner.

I Ecuadors regnskogar finns en liten, färggrann groda med det vetenskapliga namnet Epipedobates tricolor. Från denna lilla groda har man utvunnit ett kemiskt ämne som fungerar som bedövningsmedel och är omkring 200 gånger mer effektivt än morfin.

Slutligen får vi inte glömma att våra behov och önskemål ständigt förändras. Om vi inte kan klara av att bevara den biologiska mångfalden lär vi ännu mindre klara av att fortsätta utveckla vårt samhälle socialt, ekonomiskt och tekniskt. Jordens artrikedom är som ett jättestort bibliotek. När arter utrotas försvinner ovärdelig information.
Man kan uttrycka det ungefär såhär: Vi har forskat under några få århundraden medan naturen har "forskat" i tre och en halv miljarder år! Alla nu levande arter bär på DNA som under oräkneliga generationer genomgått ett oändligt antal omkombinationer och förändringar, och som ständigt utsatts för det naturliga urvalet.

Man beräknar att mellan 95 och 99 % av de arter som någonsin levat är utdöda. Då och då under jordens historia har livet drabbats av utdöendekatastrofer, som t.ex. när dinosaurierna försvann för 65 miljoner år sedan. Alla nu levande arter härstammar från arter som överlevt tidigare utrotnings-katastrofer. Deras DNA har alltså bestått tre och halv miljarder års hårda prov. Onekligen något att tänka på, inte sant? Mot den bakgrunden är det lätt att inse att vi ännu bara har skrapat på ytan av de otroliga möjligheter naturen erbjuder i form av mat, mediciner, tekniska uppfinningar, skönhetsupplevelser m.m.

Biologen Edward O. Wilson uttryckte saken så här 1995; "Biodiversiteten är vår värdefullaste men minst värderade resurs. Det finns mycket få, om ens något, område inom vetenskapen där vi har så liten kunskap och som samtidigt har så stor direkt betydelse för mänskligheten som den biologiska mångfalden.
Den obrutna naturen är som en magisk källa: ju mer man utvinner ur den i form av kunskap och förmåner, desto mer finns att utvinna."